Något jag tänkt på i takt med att mitt självförtroende har växt är hur obrydd jag är gällande andras åsikter om mig. Det enda jag fokuserar på nu är min upplevda känsla om mig själv. Den bästa frågan du kan ställa dig själv är om du hade velat vara din vän om du varit någon annan. Om svaret är ja på den frågan tycker inte jag att du ska behöva vara så orolig över andras svar på den ställda frågan. För om du trivs med vem du är finns det ingen anledning att försöka ändra den bilden? Om svaret däremot är nej måste du börja fundera på vad det är som får dig att svara just nej på frågan, finns det någon specifik anledning? Då kanske det är värt att göra en ändring om det är möjligt. För om du inte är din egna vän är det väldigt svårt att skaffa andra vänner. Jag tror det handlar till största del om tryggheten hos dig, om du saknar den och är ovetande om vem du är kommer du inte göra det lättare för andra att lista ut vem du är. 

Jag brukar tänka såhär: Om jag kan älska mig själv borde folk i min omgivning också kunna göra det. Eller låter det orimligt? Det tycker inte jag iallafall. Förutse att alla kommer tycka om dig, även fast det inte är sant kan du åtminstone låtsas som det, våga äga rummet! Det är inget fel med det. Såklart behöver det inte gå till överdrift och jag tycker att det är viktigt att man lyssnar på andra och tar åt sig av den kritik man får för att kunna utvecklas som människa. Dock är detta fenomen självsäkerhet inte så vanligt många gånger, folk tenderar snarare att gömma sig upplever jag. Med det sagt vill jag avsluta med att skriva; våga älska dig själv och våga tro att andra också gör det. 

Comments (0)

En grej jag tänkt på är hur saker och ting verkar vara, hur vissa personer uttrycker för att vara på ett visst sätt och hur det inte alls stämmer överens med verkligheten. Jag har många gånger blivit positivt överraskad av människor jag lärt känna. "Hon/han var ju inte alls så dryg som hon/han utstrålade sig för att vara", just den meningen har jag hört mig tänka efter många möten med nya människor. Missta mig inte nu, jag ska inte skuldbelägga de människor det gäller, självklart har med mina eventuella fördomar att göra också men jag tror att en del av de fördomar jag fått beror på att vissa människor uttrycker en annan personlighet ut mot allmänheten jämfört med den faktiska personligheten de har. De sätter helt enkelt på ett skal och det finns säkerligen många anledningar till varför, trots det är jag väldigt ointresserad av att få reda på dem eller överhuvudtaget spekulera eller redogöra dem då det inte är det jag bryr mig om. Det jag bryr mig om är resultatet, det vill säga skalet de byggt upp. En god vän till mig är ett praktexempel på det jag försöker förklara. Hon har aldrig visat en min, aldrig fällt en tår, alltid varit benhård framför mig och hennes övriga vänner. Det är väl aldrig något jag reflekterat över förens nu när hon faktiskt visat sig svag ett upprepat antal gånger under en kortare period, fast på sms. Fortfarande aldrig i verkliga livet och jag tycker det är så synd, vad är det som är så farligt med att visa känslor? Varför ska alla vara så hårda hela tiden? Vad är det för fel med att vara mjuk och visa att det finns något som heter känslor? 

Man pratar ibland om att man vill visa upp sitt "bästa jag" och att det i sin tur kan innebära att man behöver hålla tillbaka vissa sidor av sig själv för att de kanske inte är passande att visa för allmänheten. Det kan framförallt pratas om detta vid ett första möte med någon eller om man ska göra reklam för tillexempel sitt egna varumärke. Ännu en gång dyker samma fråga upp i mitt huvud; varför ska vi stänga av våra känslor då? Välja vilka som är bra och dåliga för att sedan ta bort de dåliga? Det känns ju helt fel. Kan man inte istället vara öppen från början och vara ärlig med det? Då står du för det du faktiskt är, för jag anser inte att man står för sig själv om man förmedlar att man är någon man egentligen inte är. Tänk vad mycket lättare det hade varit om vi vågade acceptera våra känslor och våga tala om när något känns fel eller tungt och vågade be om hjälp. Då slipper man stå ensam när vinden viner och haglet piskar dig i ansiktet. En är inte starkare än två, sluta inbilla er något annat! 

Comments (0)

¨Tävla, ja, detta är något jag ibland tänker på... Att definitivt INTE göra! Detta inlägg ska inte handla om att totalt rådissa den branschen, det jag däremot kommer att göra är att dela med mig av mina åsikter kring hela grejen med bodybuilding, bikinifitness etc. Sen är jag öppen för svar och motargument, jag läser mer än gärna andras åsikter vill säga. 

Till att börja med så vill jag berätta att jag aldrig tidigare har tävlat och jag kan med största sannolikhet säga att jag aldrig heller kommer att göra det. Jag har dock satt mig in i ämnet på annat håll. Bland annat höll min pappa och hans vänner på med bodybuilding och jag har därmed fått se och höra lite om hur det går till samt vad det hela går ut på. Jag kan även tipsa om en tjej på youtube (Sophie Aris) som delar med sig av baksidan av tävlandet. För mig väger det negativa faktorerna över de positiva, eller ska jag vara helt ärlig så ser jag inget positivt i den branschen. Att tävla och lyckas i någon utav de grenarna gör inte dig till en mer hälsosam person än någon annan för att den sporten är inte hälsosam. Den som påstår det ljuger! Du sätter dig själv i en riskzon, både som man och kvinna, men det är framförallt lättare att se varningstecken på tjejer då ibland mensen uteblir för att dieten blir för hård och kroppen inte har möjlighet till det. Inte möjligen till att fungera normalt, låter det hälsosamt? Det gör det inte enligt mig. 

Att leva under dessa omständigheterna upplever jag iallafall att det påminner om mitt beteende i mitt tidigare liv med ortorexi. Det känns som att man blir väldigt fixerad vid sitt mål, vilket är ganska givet med tanke på hur mycket pengar du lagt på hela processen. Fixeringen gör det svårt att balansera upp din tävlingssatsning med ditt sociala liv och man blir nog ofta väldigt isolerad, det blev åtminstone jag när mitt fokus bara låg på att gå ner i vikt. När jag isolerade mig själv kände jag mig väldigt ensam och efter ett tag blev jag väldigt självisk vilket i sin tur ledde till att mina vänner tog avstånd från mig. Detta gjorde mig såklart ännu mer instabil än vad jag redan var och därmed ännu mer träningsfixerad. När man blir så fixerad vid träning så är det också det ända man pratar om, det blir väldigt enformigt att lyssna på. Det blir tillslut bara du, din träning och dina stackars matlådor kvar. 

Något jag även märkt på min pappa och hans vänner är att deras vikt nu när de blivit äldre oftast ökat, markant. Det blev som en stegrande bulk när de gick av scenen för gott. Det tror jag kan vara en generellt effekt av det hela. Jag tror inte så mycket på en skadad metabolism utan jag tror snarare på ett skadat förhållande till mat. Personer som har hållit på och tävlat tror jag har svårt att inte vara i antingen en cut eller en bulk och det är det som gör det svårt när de bestämmer sig för att sluta tävla tror jag. För i ett vanligt svenssonliv existerar inte den mentaliteten på samma sätt. Folk har inte en så hög målsättning inom träning, vilket jag tycker är bra. Jag tycket vi ska stäva efter att vara hälsosamma livet ut hellre än att se hälsosam ut på en scen i några minuter. 

 

Comments (0)

Förebilder tror jag att de flesta har, många utav oss ser nog åtminstone upp till någon. Ibland kan begreppet ”förebild” förväxlas och missuppfattas. För mig är en förebild någon man ser upp till, kanske förmedlar denne ett budskap som du tycker om eller så har förebilden kanske uppnått de mål du strävar efter att uppnå. Hur som helst har jag upptäckt att en del människor vill efterlikna och till och med bli näst intill samma person som sin förebild, vilket enligt mig är synd. En förebild ska vara som en slags motivation. Strävan efter att efterlikna vissa egenskaper hos förebilden ska snarare vara de som sammankopplas till prestationer än personliga egenskaper. Jag vill inte påstå att det är fel på något sätt att försöka efterlikna och gå i samma fotspår som någon man ser upp till men mitt råd skulle vara att göra det med en personlig twist. Troligtvis kommer vägen till dina mål bli mycket roligare då, för vem vill spela ett rollspel på daglig basis? Inte jag iallafall. 

 

Jag tror att jag hade upplevt det som lite för lätt att gå i någons fotspår, det är ungefär lika kul som att få tillbaka ett bra betyg på provet du fuskade på. Visst, de var väl schysst att få bra betyg, men du kan ju inte säga att det var din egna förtjänst, eller hur? 

 

Varför många inte vågar gå sin egna väg bottnar nog i osäkerhet, att man helt enkelt tror för lite på sig själv. Som jag tagit upp tidigare tror jag att samhället hindrar oss lite från att bygga upp ett gott självförtroende för att det fått en dålig stämpel. Eller kanske är det specifikt för den svenska kulturen? I landet lagom får ingen sticka ut för då blir du genast ifrågasatt. Folk är generellt väldigt nyfikna, det kan jag ibland uppleva väldigt jobbit just för att nyfikna människor ställer mycket frågor, svåra frågor framförallt. Det behöver dock inte vara något negativt, det ger också mig en chans att ifrågasätt mig själv och vad jag håller på med. Det ger mig utrymme för att stå upp för det jag tycker och det jag gör men kanske också korrigera min riktning av någon anledning. Låt folk vara nyfikna och dela med er av kunskapen ni bär på. Om du vågar vara självständig och självsäker är det ganska troligt att du motiverar andra till att bli det också. Genom att vågs bli sin egna förebild hittar du dig själv och du behöver inte oroa dig för att spela någon du inte är. Det är bra att se upp till folk, mer se mer upp till deras prestationer och försök hellre efterlikna dem än själva personen bakom prestationerna. För den människan du ska se upp till allra mest är ju faktiskt dig själv.

Comments (0)
0 av 1
OPTIONS