¨Tävla, ja, detta är något jag ibland tänker på... Att definitivt INTE göra! Detta inlägg ska inte handla om att totalt rådissa den branschen, det jag däremot kommer att göra är att dela med mig av mina åsikter kring hela grejen med bodybuilding, bikinifitness etc. Sen är jag öppen för svar och motargument, jag läser mer än gärna andras åsikter vill säga. 

Till att börja med så vill jag berätta att jag aldrig tidigare har tävlat och jag kan med största sannolikhet säga att jag aldrig heller kommer att göra det. Jag har dock satt mig in i ämnet på annat håll. Bland annat höll min pappa och hans vänner på med bodybuilding och jag har därmed fått se och höra lite om hur det går till samt vad det hela går ut på. Jag kan även tipsa om en tjej på youtube (Sophie Aris) som delar med sig av baksidan av tävlandet. För mig väger det negativa faktorerna över de positiva, eller ska jag vara helt ärlig så ser jag inget positivt i den branschen. Att tävla och lyckas i någon utav de grenarna gör inte dig till en mer hälsosam person än någon annan för att den sporten är inte hälsosam. Den som påstår det ljuger! Du sätter dig själv i en riskzon, både som man och kvinna, men det är framförallt lättare att se varningstecken på tjejer då ibland mensen uteblir för att dieten blir för hård och kroppen inte har möjlighet till det. Inte möjligen till att fungera normalt, låter det hälsosamt? Det gör det inte enligt mig. 

Att leva under dessa omständigheterna upplever jag iallafall att det påminner om mitt beteende i mitt tidigare liv med ortorexi. Det känns som att man blir väldigt fixerad vid sitt mål, vilket är ganska givet med tanke på hur mycket pengar du lagt på hela processen. Fixeringen gör det svårt att balansera upp din tävlingssatsning med ditt sociala liv och man blir nog ofta väldigt isolerad, det blev åtminstone jag när mitt fokus bara låg på att gå ner i vikt. När jag isolerade mig själv kände jag mig väldigt ensam och efter ett tag blev jag väldigt självisk vilket i sin tur ledde till att mina vänner tog avstånd från mig. Detta gjorde mig såklart ännu mer instabil än vad jag redan var och därmed ännu mer träningsfixerad. När man blir så fixerad vid träning så är det också det ända man pratar om, det blir väldigt enformigt att lyssna på. Det blir tillslut bara du, din träning och dina stackars matlådor kvar. 

Något jag även märkt på min pappa och hans vänner är att deras vikt nu när de blivit äldre oftast ökat, markant. Det blev som en stegrande bulk när de gick av scenen för gott. Det tror jag kan vara en generellt effekt av det hela. Jag tror inte så mycket på en skadad metabolism utan jag tror snarare på ett skadat förhållande till mat. Personer som har hållit på och tävlat tror jag har svårt att inte vara i antingen en cut eller en bulk och det är det som gör det svårt när de bestämmer sig för att sluta tävla tror jag. För i ett vanligt svenssonliv existerar inte den mentaliteten på samma sätt. Folk har inte en så hög målsättning inom träning, vilket jag tycker är bra. Jag tycket vi ska stäva efter att vara hälsosamma livet ut hellre än att se hälsosam ut på en scen i några minuter. 

 

Comments (0)

Förebilder tror jag att de flesta har, många utav oss ser nog åtminstone upp till någon. Ibland kan begreppet ”förebild” förväxlas och missuppfattas. För mig är en förebild någon man ser upp till, kanske förmedlar denne ett budskap som du tycker om eller så har förebilden kanske uppnått de mål du strävar efter att uppnå. Hur som helst har jag upptäckt att en del människor vill efterlikna och till och med bli näst intill samma person som sin förebild, vilket enligt mig är synd. En förebild ska vara som en slags motivation. Strävan efter att efterlikna vissa egenskaper hos förebilden ska snarare vara de som sammankopplas till prestationer än personliga egenskaper. Jag vill inte påstå att det är fel på något sätt att försöka efterlikna och gå i samma fotspår som någon man ser upp till men mitt råd skulle vara att göra det med en personlig twist. Troligtvis kommer vägen till dina mål bli mycket roligare då, för vem vill spela ett rollspel på daglig basis? Inte jag iallafall. 

 

Jag tror att jag hade upplevt det som lite för lätt att gå i någons fotspår, det är ungefär lika kul som att få tillbaka ett bra betyg på provet du fuskade på. Visst, de var väl schysst att få bra betyg, men du kan ju inte säga att det var din egna förtjänst, eller hur? 

 

Varför många inte vågar gå sin egna väg bottnar nog i osäkerhet, att man helt enkelt tror för lite på sig själv. Som jag tagit upp tidigare tror jag att samhället hindrar oss lite från att bygga upp ett gott självförtroende för att det fått en dålig stämpel. Eller kanske är det specifikt för den svenska kulturen? I landet lagom får ingen sticka ut för då blir du genast ifrågasatt. Folk är generellt väldigt nyfikna, det kan jag ibland uppleva väldigt jobbit just för att nyfikna människor ställer mycket frågor, svåra frågor framförallt. Det behöver dock inte vara något negativt, det ger också mig en chans att ifrågasätt mig själv och vad jag håller på med. Det ger mig utrymme för att stå upp för det jag tycker och det jag gör men kanske också korrigera min riktning av någon anledning. Låt folk vara nyfikna och dela med er av kunskapen ni bär på. Om du vågar vara självständig och självsäker är det ganska troligt att du motiverar andra till att bli det också. Genom att vågs bli sin egna förebild hittar du dig själv och du behöver inte oroa dig för att spela någon du inte är. Det är bra att se upp till folk, mer se mer upp till deras prestationer och försök hellre efterlikna dem än själva personen bakom prestationerna. För den människan du ska se upp till allra mest är ju faktiskt dig själv.

Comments (0)

Känslan av att du precis svalt en sten på ett ton, dessutom känner du att den bara växer sig större. Ja, det är ångest jag pratar om, en känsla jag har varit väldigt bekant med tidigare. Jag hade ångest nästan hela tiden och alltid i samband med träning eller hälsa. Om jag inte tränade fick jag både ångest och skuldkänslor och om jag tränade så var jag bara ”nollad”. Det var inte så att jag någonsin kände mig stolt över min bedrift utan det var mer det att jag slapp dras med den konstanta tanken som rörde träningen. Om jag tvärt emot, inte hade tränat var det de enda jag kunde tänka på. Jag fick extra mycket skuldkänslor för att inte tala om ångest om jag dessutom ätit något jag ansåg var onyttigt. Direkt cirkulerade tankarna kring hur länge jag skulle behöva träna för att kompensera det. 

Jag har många gånger ifrågasatt mig själv varför jag fick ångest i dessa sammanhang och jag vet än idag inte helt säkert varför. Jag upplevde iallafall då att jag svikit mig själv om jag inte skötte min träning och kost. Nu i efterhand vet jag att jag hade ett extremt stor bekräftelsebehov, detta för att jag inte älskade mig själv så jag var i stort behov att att få bekräftelse på annat håll. Jag ville vara bäst på det jag gjorde, ”du ska då alltid vara värst” var en underbar komplimang enligt mig. Jag ville helt enkelt vara perfekt och oslagbar. Något jag också tror spelade in och triggade mitt sjukliga beteende var allt runt omkring. Jag var konstant stressad, jag gillar at ha många bollar i luften och vill vara alla tillags, dessutom siktar jag på höga betyg, helst A i alla ämnen. Träningen var en slags terapi för mig, det var den ända gången jag kunde fokusera på bara mig och isolera mig från omvärlden. Träningen är än idag min terapi men inte på samma sätt. Skillnaden mellan nu och då är att jag inte straffar mig själv med träning eller genom att utesluta måltider.

Det här med att bestraffa mig själv hände alltid i samband med att jag antingen ätit något ”jag inte borde” eller om jag inte presterat på den nivå jag önskat. Jag var väldigt hård och elak mot mig själv och nu i efterhand har jag inte så svårt att förstå att jag inte älskade mig själv, jag menar jag var ju en taskig människa och sådana gillar inte jag. Något jag är väldigt glad över är att jag ändå kan blicka tillbaka på tiden som varit och analysera den lite granna. Det har varit viktigt för mig att utvecklas till det bättre, jag har lärt känna mig själv bättre och lyckats lära mig att se mönster i beteenden som jag ska undvika. Jag kan nu ligga steget före och förekomma mina hjärnspöken. För de får aldrig vinna!

Comments (2)
Fanny Enströmstarkt att du delar med dig av detta! Och glad att höra att du nu vinner över hjärnspökena, stay strong. Kram fitnessfanny.fitnessguru.com 2018-06-04 10:22
Sofia JakobssonÅÅh tack så hemskt mycket! All kärlek till dig2018-06-10 09:13

Hej! 

Det var längesedan vi sågs, förra sommaren rättare sagt och tur är väl det. För vet du vad? Jag hatar dig, jag hatar dig från djupet av mitt hjärta. Jag hatar vad du gjorde mot mig och vad du fick mig att tro. Jag hatar att du fick mig att hata mig själv! Du fick mig att tro att jag var tvungen att ha allra högst 15% kroppsfett för man skulle se bra ut och för att passa in, för att bli accepterad av omgivningen. Men jag tycker inte alls att jag ser bra ut här, visst jag var rippad men det vore väl konstigt annars, du tvingade mig att träna i 3-4 timmar om dagen. Du förbjöd mig att äta innan träning på förmiddagen och också efter klockan sex på kvällen.

Du fick mig att bli beroende av andras bekräftelse eftersom jag själv inte kunde göra det. Vet du vad det värsta var? Jag fick också den bekräftelse jag sökte av andra, men kände jag mig nöjd för det? Nej, för då var du där igen din jävel och petade på andra saker. Då såg du en "valk" någonstans som var egentligen var överbliven hud. Det som stör mig så mycket är att alla andra runt omkring verkade tycka om dig, din äckliga rövslickare. Du visade dig så många gånger för mina vänner och speciellt inför min idrottslärare och ibland tror jag nästan att han älskade dig mer än vad han tyckte om mig. Han belönade och bekräftade mig när jag presterade bra och jag, ja jag älskade ju det såklart. Men jag kunde ju aldrig känna mig riktigt glad över berömmet jag fick, för det var ju inte jag som åstadkommit det, det var ju du som tvingade mig till att prestera. 

Du gjorde mig girig och elak mot mina vänner och familj. För eftersom du inte tillät mig till att äta kunde jag inte ödsla energi till att vara glad och trevlig, för den energin hade jag redan tagit ut på min träning. Jag minns inte att något gjorde mig glad under den tiden, jag var ofta ledsen, du sög lixom musten ur mig. Jag var svag för dig, du hade all kontroll över mig och jag lydde dig, du verkade ju så snäll till en början, du skulle ju bara få mig hälsosam. Men allt var bara en lögn. Jag blev aldrig hälsosam, jag blev sjuk och fick fobier för mat och för att inte drypa i svett efter varje träningspass. Jag visste att du skulle straffa mig om jag inte gjorde som du sa åt mig, det var därför jag ibland fick sammanbrott när jag inte kunde eller fick träna och inte heller äta något nyttigt. Då föll allt samman, då var jag på riktigt rädd, rädd för konsekvenserna av att inte lyda. "Ett steg längre ifrån att bli perfekt" sa du, jag minns det så väl. Du var min mobbare, tryckte alltid ner mig i skiten och varje gång jag försökte ta mig upp sparkade du omkull mig igen. 

Det är dags att du ber om ursäkt för vad du gjort mot mig och vad du fått mig att göra mot mina nära och kära. För det var aldrig mitt fel, jag var för rädd för stå emot order. Men till alla er berörda som läser detta, förlåt! 

 

Sommaren 2017: 

Våren 2018: 

Comments (2)
-Starkt att berätta, grymt jobb! Fortsätt så! Har du tankar på att tävla? Fortsätter du i den här takten så har du iaf möjligheten!2018-05-14 21:41
Sofia JakobssonTack, det betyder mycket! Men som svar på din fråga, nej. Jag vet inte riktigt om jag hade kunnat stå bakom den industrin, tror också att jag fallit tillbaka i gamla dåliga vanor om jag hade börjat tävla. :) 2018-05-14 21:51
0 av 1
OPTIONS