En grej jag tänkt på är hur saker och ting verkar vara, hur vissa personer uttrycker för att vara på ett visst sätt och hur det inte alls stämmer överens med verkligheten. Jag har många gånger blivit positivt överraskad av människor jag lärt känna. "Hon/han var ju inte alls så dryg som hon/han utstrålade sig för att vara", just den meningen har jag hört mig tänka efter många möten med nya människor. Missta mig inte nu, jag ska inte skuldbelägga de människor det gäller, självklart har med mina eventuella fördomar att göra också men jag tror att en del av de fördomar jag fått beror på att vissa människor uttrycker en annan personlighet ut mot allmänheten jämfört med den faktiska personligheten de har. De sätter helt enkelt på ett skal och det finns säkerligen många anledningar till varför, trots det är jag väldigt ointresserad av att få reda på dem eller överhuvudtaget spekulera eller redogöra dem då det inte är det jag bryr mig om. Det jag bryr mig om är resultatet, det vill säga skalet de byggt upp. En god vän till mig är ett praktexempel på det jag försöker förklara. Hon har aldrig visat en min, aldrig fällt en tår, alltid varit benhård framför mig och hennes övriga vänner. Det är väl aldrig något jag reflekterat över förens nu när hon faktiskt visat sig svag ett upprepat antal gånger under en kortare period, fast på sms. Fortfarande aldrig i verkliga livet och jag tycker det är så synd, vad är det som är så farligt med att visa känslor? Varför ska alla vara så hårda hela tiden? Vad är det för fel med att vara mjuk och visa att det finns något som heter känslor? 

Man pratar ibland om att man vill visa upp sitt "bästa jag" och att det i sin tur kan innebära att man behöver hålla tillbaka vissa sidor av sig själv för att de kanske inte är passande att visa för allmänheten. Det kan framförallt pratas om detta vid ett första möte med någon eller om man ska göra reklam för tillexempel sitt egna varumärke. Ännu en gång dyker samma fråga upp i mitt huvud; varför ska vi stänga av våra känslor då? Välja vilka som är bra och dåliga för att sedan ta bort de dåliga? Det känns ju helt fel. Kan man inte istället vara öppen från början och vara ärlig med det? Då står du för det du faktiskt är, för jag anser inte att man står för sig själv om man förmedlar att man är någon man egentligen inte är. Tänk vad mycket lättare det hade varit om vi vågade acceptera våra känslor och våga tala om när något känns fel eller tungt och vågade be om hjälp. Då slipper man stå ensam när vinden viner och haglet piskar dig i ansiktet. En är inte starkare än två, sluta inbilla er något annat! 

Comments (0)
0 av 1
OPTIONS